Tradition

Hijabuppropet.
Alltså, jag brukar ha rätt starka åsikter åt det ena eller andra hållet.  Alla som vill bära slöja skall självklart få göra detta. Samtidigt strider det emot allt jag står för, eller inte allt. Men mycket. För det är trots allt kvinnor som bär det. Allt för att täcka större delen av kroppen, medan männens awrah endast går från naveln till knäna. Om män och kvinnor skulle behövt gömma samma kroppsdelar hade jag inte sagt något, men nu är det inte så. Det är detta som strider mot mig och mina åsikter.

1846 så tilläts kvinnor i Sverige (ogifta av olika anledningar) att börja arbeta inom hantverk. Det finns lagar långt in på 1900-talet som säger vad kvinnor får jobba med och inte jobba med. Senast som i år var det studenter (män) på LTH (Lunds tekniska Högskola) som ansåg att kvinnorna på utbildningarna där inte har att göra. Det var 3-4 gånger så många män på min utbildning i Karlstad. Vi är 8 kvinnor av 30 antagna på den utbildningen jag börjar om nån vecka. Säger inte det en hel del? Det har gått nästa 150 år sedan kvinnor fick ta studentexamen och det är fortfarande inte accepterat med kvinnor på tekniska utbildningar.
Många tycker att vi kvinnor i Sverige har det tillräckligt jämnställdhet i Sverige och nästintill skrattar åt oss. Varför? Det må finnas i både lagar och bestämmelser att vi har lika rätt. Men teorin stämmer sällan i verkligheten. Jag har inte många kvinnor runt mig som inte lagar mat, städar och donar. Om det hade varit tvärtom, att det var männen som inte fick jobba förrän 1846 så hade det varit de som antagligen fortfarande idag tagit rollen som kock, städare osv i hemmet. Kvinnor gör det för att de "vill". Det är klart att det är någon som behöver laga mat, städa osv. Men det verkar falla mer naturligt på kvinnan. Av just den anledning till att det är en kulturell tradition. Kvinnor städar. Männen hugger ved.

För mig blir det inte frivilligt. För mig blir det något som man präglats av sedan födseln och urminnestider. Även om man själv tror att det är frivilligt, så blir det inget annat än en kulturell tradition. 
Det känns precis som med slöjan, man måste inte bära den. Men man gör det, just för att det är tradition. 


Kära medtrafikanter

Kära medtrafikanter!
  • Ni behöver inte börja blinka i höjd med Åsaka om ni skall till Norra Björke. Visserligen är det bra att ni visar vart ni ska, men det räcker att blinka en strax innan. Inte en hel jävla stund. Det blir en aningens missvisande för oss andra trafikanter. 
  • Ni behöver heller inte tro att ni skall komma ikapp alla innan vägen går ihop vid avfarten till Överby. Det blir lätt en tvärtnit (hej 30 sekundersregeln för oss andra) när ni inser att det sitter en hastighetskamera strax efter infarten.
  • Ni får gärna sätta ut eran varningstriangel lite längre bort än vid dragkroken, sist jag kollade var en varningstriangel till för att, i tid, påvisa ett hinder. 
  • Ni får även gärna kolla så att alla era lampor funkar. Även gärna så att ni kan ha halv eller helljus, inte båda delarna, på varsin lampa... samtidigt. 
  • Ni får gärna ha på helljus tills efter vi mötts, att stänga av helljuset en bit innan vi möts för att sedan sätta på det tio meter innan vi möts är rätt onödigt. Då får ni hellre ha på helljuset hela tiden. 
  • Ni får gärna använda rätt blinkers. Ska ni svänga till vänster, blinka då vänster och inte tvärtom. Detta gäller även om ni ska svänga till höger, se då till att blinka till höger. 
  • Vill ni bryta mot alla hastighetsregler som exicterar, se då gärna till att fortsätta bryta mot dessa regler ett tag, bli inte lagliga precis när ni kört om mig (eller någon annan medtrafikant). 
Jag kan nog fortsätta i en evighet, men jag orkar inte. Det finns så sjukt många nötter i trafiken. Jag säger verkligen inte att jag gör rätt alla gånger i trafiken, men jag använder min hjärna när jag sitter bakom ratten. Det verkar vara alldeles för få som gör detta nu förtiden

Bara för att jag hälsar på din man vill jag inte ligga med honom!

Kollade på debatt. Ursäkta mig en liten aning. Vem hur tänker de där jäkla juristerna, politikerna och annat folk? Vi sätter alltså religionen över könet.
Jag ska starta en egen religion som går ut på att dyrka min bil, där det står inristat i ratten (som då i detta fallet är vår "bok") att alla män är idioter, alla med kortare hår än 30 cm är fetton och alla som hatar choklad är mångolider. Och det hade varit okej för mig att skrika idiot, fetto och mångolider till denna kategori av människor. Enbart för att det ingår i min religion. Jag kanske lägger mig på en fruktansvärt låg nivå, men det hade nog tyvärr fungerat i praktiken då vi absolut inte får ändra på våran religionsfrihet. Pågrund av händelsen i Trollhättan så kommer jag nog att få en hel del anhängare så att påstå att min religion inte är tillräckligt stor kan vi bortse ifrån direkt.

Jag har en förståelse för att människor som flyr hit grabbar tag i det de har kvar, vilket tyvärr oftast bara är deras religion. Men är detta acceptabelt? Att en man och en kvinna inte kan hälsa på varandra. För att tala i klarspråk; bara för att jag hälsar på din man vill jag inte ligga med honom. För enligt kvinnan i Debatt var detta det största problemet, att kvinnan/mannen kunde tänka sig att gifta sig med mannen/kvinnan som hon/han hälsade på. Hon menade även på att det handlade om olika områden i världen, det kanske är möjligt. Men jag har hälsat på både Turkar, Pakistanier, Afrikaner, Albaner osv genom att ta dem i handen.  

Ursäkta mitt fula språk. Men jag och min ponani är alltså mindre värd än vad en bok eller några berättelser är. Min ponani är lika helig för mig som eran bok är för er. Kvinnors ponani är antagligen mer helig för både män och kvinnor än vilken bok i världen som helst. Vi är mindre värda än en religion enligt Trollhättans stad och alla paragrafer som hör till denna utredningen. Jag är fullt medveten om att en anställd har rätten på sin sidan. Men detta är absurt. Jag hoppas verkligen att de som anmält Trollhättans stad till JO får en rättvis rättegång och att Trollhättans stad ÄVEN betalar ut skadestånd till kvinnan för diskriminering, även mannen i fråga. 

Alla människor får tro på vad fan dom vill. Men jag anser att jämställdhet och jämlikhet är något vi ska sträva efter i vårat samhälle. Inte enbart jämlikhet. 

Nödvändigt

Detta med en kalender är superbra. Glömt att fylla i den de senaste dagarna, även glömt att kolla vad som stod på veckans todo-list. Jag har blivit så fövirrad och glömsk det senaste att jag blir rädd för mig själv då och då. 


Jag kan inte hjälpa känslan jag har, det går tyvärr inte. Alla verkar så lättade över att jag tagit ett beslut. Det är det värsta jag tagit sålänge jag kan minnas. Jag avskyr att ge vika för min kropp, men det gick inte. Jag tog inte beslutet för att jag ville det, jag tog det för att det var nödvändigt. För att jag höll på att dö kändes det som. Däremot är jag fruktansvärt stolt över mig själv att jag tagit ett beslut just nu. För jag kände att dåtiden kom flygandes på mig som en enveten fluga och det är fruktansvärt lätt att gå tillbaka till en svartvit värld. Jag vet att jag har fått fruktansvärt svårt för att prata om hur jag känner och vad jag känner, jag drar mig undan och orkar inte prata om det riktigt alla gånger. Tror det är en person som vet hela sanningen och jag är fruktansvärt glad för att han finns i mitt liv och att han verkligen öppnat alla sina armar för mig. Han är guld värd och lite till. Och även om jag bara pratar med en fysik person att så pratar jag nästintill oavbrutet med Jenny när jag är själv. Kanske låter helt galet, men då får det göra det, för det är en enorm lättnad för mig. Jag hade pratat med henne om hon hade levt också, konstigare än så är det inte. För mig. Jag kom knappt ihåg hur det var, kom knappt inte ihåg känslan av att inte få luft. Den är minst sagt skrämmande, men jag vet också att den går över. 
-Lärdom lärdom lär om-

Ne, nu har jag väl blottat mig tillräckligt för ikväll. Ska sno en bok av världens bästaste styvpappsigull och krypa ner i sängen. 

I say "I hate you" we break up you call me; I love you

God middag alla sköna bönor!
Tisdag, det innebär 2 timmar i skolan, ska ha repetition och frågestund inför tentan på torsdag. Så det är bara att gilla läget och gå dit. Väldigt skönt att det allra värsta har släppt faktiskt. Har kanske insett det där jag inte vill inse; att ibland är vila bra. Det är inte riktigt min grej att vila. Varför vila? Skiten försvinner ju lixom inte ändå helt någon gång. Får se vad Jonel har att säga på Fredag. Jag hade (låter kanske helt loco) hoppats på att jag hade haft lika ont på fredag som jag hade förra veckan. För att Jonel skulle få se det. Men antagligen blir det väl en tömning av knät (om han nu vågar gå in bland brosk och skit) så att jag blir av med svullnaden. Påtal om det, ringa sjukgymnasten va det ju!




På Torsdag efter tentan sätter jag mig i bilen och åker raka vägen hem. Hem hem hem! Jag vet att det bara är Tisdag idag, men packningen är mer eller mindre färdig. Väntar på att alla mjukiskläder ska bli torra bara (det är vad jag levt i denna veckan... har fått på mig "vanliga" kläder när jag absolut har varit tvungen..). Sen är jag färdig! Medicinerna och det kan jag ju inte packa förrän på torsdag innan jag åker dock. Ärligt talat; jag har inte längtat hem såhär mycket sen jag var 10 typ tror jag. Jävla skit sjukdom säger jag bara! Helvetesjävlaskitfitt-sjukdom! Jag är så less på den så ni anar inte. Man kan ju köra alla klassiska saker att det inte är rättvist och "varför jag", det gör jag inte däremot... Rättvist eller inte, det är väl inte riktigt upp till mig eller någon annan att avgöra. Varför jag? Varför inte? Men less med stora bokstäver, större än det går att fixa på denna portalen, det är jag ska gudarna veta.  Men sen är jag förbannat tacksam för att jag ändå har en person här uppe som jag kan åka till utan att behöva spela glad eller på bra humör. Det underlättar en hel del! Satt där alldeles förlänge igår och tjata om allt och inget. Saker som har varit och inte varit. Allt sånt som kommer upp i huvudet när jag har sånna här perioder. Skönt, minst sagt! Men jag saknar Jenny när jag blir sånhär, så sjukt jävla mycket! Hon var mitt bollplank när jag mådde såhär, när jag blev rädd. För det blir jag, många gånger livrädd! Rädd för att sjukdommen ska ta över mig och min kropp helt och håller för ingen verkar ju veta vad det är jag har egentligen och hur sjukdomsförloppet ser ut.

 
Tvivlar på mina beslut just nu också. Men det är väl bara att låta det gå ett tag och se vad som händer och hur saker faller på plats.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Oldie

När jag åkte hem från Högarna förut så hittade jag massa gamla skivor i handsfacket. Självklart var jag ju tvungen att lyssna på dessa. Ur med den nyare skivan och in med en gammal, bränd, repad skiva. Lyssnar på introt i varje låt tills jag kommer till nummer 13 och bryter ihop av skratt! Kom verkligen att tänka på den gamla tiden då jag och Malin bodde ihop. Hur jävla roligt vi hade det och hur relativt enkelt allt var då.
Fy fan vad roligt vi hade de. Det spelade ingen roll om vi satt själva hemma en Torsdag eller om det var full fest hemma på lördagen. Seriöst, så jävla roligt vi hade det! Med Lillis och c:o, med Åhlander och hans jävla idiotryck. Festerna med Bea och c:o. Seriöst! Så jävla roligt vi hade det! Det fanns inte ett enda rätt i något vi gjorde. Men det mesta ska vi nog hålla utanför bloggen tror jag haha! Annars har jag en lätt upprörd Malin som ringer innan/efter jobbet i morgon hahahaha! Och sen finns det nog kanske fortfarande några som inte vet allt som hände haha! Så vi kör "Det man inte vet har man inte ont av"


Men sen kom jag att tänka på en annan sak. Hur LÄTT allt var då. Seriöst. Jag hade fan inget som heter samvete. Råkade jag göra någon annan människa illa så brydde jag mig inte direkt... "What ever.. det är inte mina problem *buhu*" (Yes Bea. Där kan du få lite rätt... kanske var lite bitch haha). Men självklart började jag fundera på när jag fick samvete. Jag tror det kom i samband med efter förra sommaren (kanske ska skylla allt på Tobbe och Larry... Inte för att jag har ett skit dåligt samvete för det. Eller har jag det? Jag har nog mer dåligt samvete för en annan sak. Men varför.. ne.. kan inte stämma. Jag har inte ett skit dåligt samvete över att jag råkade ligga lite haha!) Men vart fan kom det ifrån? Seriöst..!
Allt var så mycket enklare när jag inte hade något direkt samvete (inte fan gick jag och rånade en gammal tant på 98 ändå..). Och ja, även om mina handlingar kanske inte alltid är de rätta så har jag faktiskt en lite jävla ängel på axeln som sitter och moralpredikar. Jisses!

(Btw.. första gången mamma råkade se den bilden där Malin kör mammas bil var lite rolig. Malin är nog kanske 17 eller nåt där skulle jag tro hahaha! Om hon ens är det. Men vi var faktiskt på berget. Ingen dog, ingen hamnade i diket. Inte ens en liten jävla groda körde hon över! Duktigt va? Hursom så var mamma inte så jättenöjd.)

Jehovas vittnen

.. var just och plingade på min dörr. Snacka om att dom skrämde mig.
Jag tycker verkligen INTE om Jehovas. Varför varför och återigen varför?
Jag frågade ett Jehovas en gång om hon tyckte att en man som våldtagit över
60 kvinnor ska förlåtas (det var väl något på nyheterna då om jag inte minns fel).
Hennes svar var :"Gud förlåter alla och även han ska förlåtas"
Och då kände jag bara att Gud kunde köra upp något i röven och även hon.
Seriöst? En man förstörde över 60 kvinnors liv och han ska förlåtas? Hell no!
Han ska flyttas till en håla i något berg och få sitta där hela sitt liv.
Att skjuta honom hade varit alldeles för snällt.
Eller så ska man behandla honom som han behandlade dessa kvinnor.
Det har också varit mer rättvist.
Men förlåtelse? Plea-a-a-ase!?

sug mig i röven

Jag måste nog vara bäst i världen på att glömma att jag bor på markplan.
Jag har en viss förmåga att ta av mig byxorna på toaletten och sen tröjan i sovrummet, vet inte varför men så är det iallafall. Men på vägen till sovrummet måste jag gå förbi det enda fönstret i hela lägenheten som inte har persienner. Sen har jag även alltid några lampor tända. Så ni kan ju tänka er hur detta ser ut utifrån. Stackars mina grannar, får se min rumpa var och varannan dag. Det värsta/roligaste är nog när jag glömmer något och går igenom lägenheten näck.
Men jag lyckades allt blotta mig i min förra lägenhet också, den låg på andra våning. Men jag lyckades ofta tappa handduken när jag stod på balkongen och drack kaffe/rökade efter jag hade duschat. På den tiden fanns det ju visserligen några som var rätt nöjda med detta. Men det var då och nu är nu.
Det känns som att jag borde lära mig snart, jag har ju bott här i 2 år snart. 1 oktober 2007 flyttade jag in hit, om jag inte minns helt fel. Jag började äta igen i slutet av oktober, så jag tror det var i början av oktober jag flyttade hit. Gud vad tiden går fort. Gud vad skönt!

Om 2 månader är det 5 år sedan jag låg 2 sekunder från döden på akuten. 27 december är det 5 år sedan jag bestämde mig för att kämpa mig till ett bra liv. Och hur bra gick inte det då? Alla de som aldrig trodde på att jag skulle bli bra kan suga mig i röven! För jag klarade det, och jag klarar mig bättre än vad ni gör nu!
Och ja! Jag är jävligt stolt över det. Flera av mina fd. kompisar lever fortfarande i den världen.
Men jag, Sandra Dee Storm. Jag tog mig därifrån.

Känslor

Ibland kan man ju inte sluta tänka. Ni vet sådär när det bara snurrar runt med alla frågor i huvudet.
Jag har varit sådan ett tag nu. Det beror på olika saker som hänt det senaste. Mycket har handlar om CH.
Efter att han gick bort så fanns det så sjukt många frågor. Alla frågor finns fortfarande kvar, men för att min vardags skall fungera så måste jag lägga de frågorna åt sidan lite.
Hur man kan fastna för någon människa så fort? Jag vill nog inte säga att ett år är en kort tid. Men jämnförelsevis kanske det är det. Men det här att jämnföra med människor när det kommer till vänner, det är verkligen inte min grej. Ingen människa betyder samma för någon människa.
Jag fastnade jättefort för CH. Den första tiden var rätt intensiv och jag saknar den tiden och har gjort sen han åkte iväg förra hösten. Inget blev riktigt som vanligt efter det. 
Jag saknar honom verkligen, vissa dagar gör mer ont än andra. Det gör bokstavligen ont i mitt hjärta. Men framförallt i mitt högra hjärta :( Det kanske bara jag som har ett högra hjärta? Och nej, inte bokstavligen. Men det gör ont på samma ställe som hjärtat sitter på, fast på högra sidan... Ni förstår hur jag menar.

Detta inlägget skulle egentligen inte handla om CH, utan en annan människa som funnits i mitt liv. En människa jag just nu saknar så jag håller på att bli tokig. Som jag inte borde sakna. Men jag gör ändå. Antagligen för att det är som det är. Förut fanns personen iallafall på mitt liv på ett eller annat sätt. Även om det var långt ifrån bra de flesta gånger så fanns där en trygghet iallafall. Den där tryggheten saknar jag. Har känt den en gång tidigare. Men liksom nu är den bortblåst. Men det är lite mitt egna fel också, gud så komplicerat att förklara. Känner mig som att mitt liv är en stor såpa. Men för en gångsskull så är mitt liv faktiskt rätt lugnt. Det är mest inne i min hjärna som det snurrar runt runt runt. Men det är väl så kanske? När det är lugnt i livet så hinner man faktiskt tänka efter lite, tänka efter hur man känner och vad man känner. Konstigt det där egentligen.
Försökte fråga Anki igår om hon kunde svara på varför jag känner som jag gör. Men ändå så har jag nästan gått och väntat på detta. Den sista totala hårda saknaden. Kalla mig dumihuvudet. Det gör iaf jag. Det är bara förnamnet, efternamnet är för fult för att skriva här. Hur kommer det sig? Efter att det varit lugnt under en längre tid så slår saknaden till? Jag hade varit helt överens med känslan om detta varit för ett halvår sedan. Eller för några månader sen. Men nu? Är det inte lite väl sent? Tydligen inte...

singelvecka

Söndagar är inte till för singlar. Det borde finnas 2 olika veckor. En när man har en kille/tjej och en annan när man är singel. För söndagar är nog den absolut tråkigaste dagen. Jag hade lätt kunnat ligga kvar i sängen hela dagen, men hur kul är det själv? Det jag vill säga är att singlar borde få två lördagar på sin vecka.

Jag måste kolla med B om hur vi ska göra i natt.
VMA's you know ;)

krypa på

Jag vet inte om man börjar förstå kanske. Vi pratade lite snabbt om CH här förut och nu börjar paniken återigen krypa på. Men nu ska vi ha besök, så det är bara att tvätta av sig det och försöka glömma för en stund till. Men det kommer nog i veckan, en vecka utan vänner. En vecka på sjukhus.

Det är svårt för mig att förstå hur det gick så fort för mig att börja bry mig så mycket. Jag tänker tillbaka och inser att det gick jättefort. Men det är så med vissa människor. Jag har varit med om det några fåtal gånger.

hellre lågt antal läsare...

Egentligen borde jag inte skriva blogg nu.
Egentligen borde jag sova nu. Men passar på att
ta kvällsciggen samtidigt som jag bloggar.

Har läst flera utav de "större" bloggarna nu.
Jag förstår det inte och har aldrig gjort.
Varför vilja bli känd för ren elakhet? Den ena är värre än den andra.
Jag nöjer mig hellre med mina dåliga läsar siffror än att
få tiotusenstals läsare för att jag är elak.

Jag säger nattigott nu och hoppas att det stämmer!

Memo

Jag börjar gå mig själv på nerverna. Kan inte sova, jag har ont och det  ont.
Har kollat på större delen av Twilight, men kände att jag behövde en paus.
Kunde inte ens hålla mig till filmen. Tankarna svävar iväg.
Tankar som inte ens känns rätt för mig, jag har ju bara känt dig i ett år.
Men vissa människor tar det bara en kort stund att fastna för.
Jag vet att man inte ska dra upp gamla grejer.
Men jag minns en gång, när vi hämtade dig. Det var första gången
jag hjälpte dig. Just då ansåg jag att det var för att jag var tvungen.
Att jag var skyldig dig det. Jag drog på mig alldeles för mycket ansvar
över en viss sak som gjorde det.
Jag har nog aldrig brytit mot så många trafiklagar för att hjälpa någon
på en och samma gång (men jag och Bea hade väldigt roligt på vägen hihi).
Vad jag inte förstod då var att detta var en sak mellan er som hade
blivit en allmän sak. Men för mig kändes den väldigt personlig.
Du skrattade åt mig den gången jag frågade om det. Du sa att ni
alltid gjorde såhär, det hörde till eran relation.
Där började våran vänskap. Ett år senare, nu, lämnar du oss.

blottad

Ibland önskar jag verkligen att jag vore lika öppen med allt som jag var förr.
Men jag vet inte vart det har tagit vägen. Den delen om att alla ska acceptera
mig precis som jag är, vare sig jag har en dålig dag eller inte.
Jag var mycket bättre på att sätta ord på vad jag kände förr.
När jag säger förr låter det som jag menar för 5 år sedan.
Men bara sen jag bytte från Metrobloggen till Blogg har det försvunnit.
Jag kan inte ens säga till mina närmaste vänner längre att det
är något som inte står rätt till. Sen när blev jag den personen?

Jag saknar mitt gamla jag. Då jag orkade vara ute till 6-7 på morgonen och festa.
Då ingening var ett hinder. På den tiden jag pratade med alla och ingen. Då
ingenting hade någon större betydelse dagen efter.

Samtidigt som jag saknar allt detta så gör jag det för min egna skull.
→Säger man inte något till någon så kan man inte bli sårad. Det har
hänt alldeles för många gånger i mitt liv och jag vet inte hur många
gånger till jag pallar. Eller det är klart jag pallar det, fatta mig rätt.
Jag är nog en utav de starkaste personerna jag mött på i mitt liv.
Så att om en patetisk liten människa skulle såra mig så hade jag klarat
det. Men förstå hur jag menar, jag har blivit tillräckligt sårad i mitt liv.
Just nu håller jag på att fatta vad som hände under 2 år.
→Jag kan inte vara vaken tills 6-7 varje helg längre eftersom jag har
en skola att skönt på vardagarna och öven helger. Jag valde bort att
gå i skolan när jag var yngre och får chansen att göra det nu istället.

Men jag vet inte när denna förändringen hände längre.
Jag vet inte ens om jag hade varit med på tv:n en gång till.
Inte i ett program där man verkligen ska blotta sitt liv.
Jag förstod nog inte innebörden utav det innan
inspelningarna började, inte heller under inspelningarna.
Det är på gränsen till att jag förstod det efter programmets slut.
Frågan är om jag förstår det än...




 

inavel!

Tydligen så ska man inte ligga med folk som har samma dialekt som en själv.
Bengta berätta just detta. En teori om inavel..
Tror ni att en anledning till att man har olika dialekter beror på inavel?

Therese Johansson Rojo

Ungdomsvåldet ökar, det har väl ingen utav oss missat?
Men att mörda någon ligger utanför min förståelse (vilket jag är glad över).
Jag har själv en lillasyster som är i ungefär samma ålder som Therese.
Jag kan inte föreställa mig ens en uns av vad som skulle hända med mig
om någon mördade henne.

Jag hoppas att denna tjej och kille som utförde detta får det längsta
straff vi har i Sverige för mord. Jag hoppas inte att de tar hänsyn för
deras ålder. Jag hoppas även att de får psykiatrisk hjälp.
Vi ska ändå behöva leva med dessa människor i vårat samhälle
när de har avtjänat sitt straff.

Det gör ont i mig när jag tänker på hennes familj, hennes vänner.
Alla som någon gång träffat henne.

R.I.P
Therese Johansson Rojo

släkten är värst

Jag är så oehört tacksam för att jag har den familjen jag har. Eller som ni andra säger.. den släkten jag har.
Jag blir ledsen när jag pratar med B och hennes mamma om hur deras släkt behandlar dem.
Jag förstår inte hur man kan vara så kall och elak som deras släkt är.
Hur kan man bara frysa ute några så? Förstår folk inte hur sårande det är.

Jag har varit med B ett par gånger under och efter tjafs. Och ska jag vara ärlig så förstår jag inte
hur folk orkar vara så elaka och egoistiska. Jag hade aldrig klarat av att vara så elak mot mitt egna
kött och blod, aldrig! Jag har sett dessa medelanden med egna ögon! Läst vad en viss person har skrivit.
Tänk om din nya familj någon gång vänder dig ryggen, hur gör du då? Då kommer du stå där utan någon familj.
Stå där helt själv, den dagen vet du hur det känns för B. Till skillnad från B så kommer du inte ha någon mamma, pappa och syskon. Du kommer verkligen stå där helt själv.
Men till skillnad från B så har du enbart dig själv att skylla...

Konflikträdd?

Jag är så fruktansvärt trött på människor som inte vågar stå för vad dem säger/skriver.
Hade det varit så svårt att ta en diskussion? Säga vad det är jag gjort för fel?
 Eller är du/ni så konflikträdda att ni inte vågar?
Kom inte och skyll på samma sak två gånger, det fungerar inte riktigt i min värld.
 
Varför är man konflikträdd? När infördes det i kroppen? Eller iof, jag ska inte säga så mycket.
Förr, när jag inte alls mådde bra, när jag inte visste vem jag själv var (typ) och bara flumma runt
som en idiot överallt så var jag också konflikträdd. Så det kanske där problemet är?
Ni är så svaga i er själva att ni inte vet vilket ben ni står på och vad ni egentligen tycker?
Det värsta är att ni låter andra tala för er. Patetiskt!

Men om det är någon som läser min blogg och är konflikträdd, men inte håller med om det
jag skriver; så säg gärna det. För jag kommer faktiskt inte på en anledning till att vara konflikträdd.

En halv förklaring

Nu börjar jag få sån där lagom panik igen. Shit det är verkligen på riktigt-panik 
Allting annat blir så oviktigt då. Jag blir trött på mig själv för att jag ens lägger
ner onödig energi på människor jag inte känner, men tycker fruktansvärt dåligt om.
Sen kommer det vissa dagar då jag måste få ur mig massa ilska och är det då
mina åsikter om just dessa människor som känns lättast att få ur mig så
triggar jag upp mig själv. Vilket resulterar i att jag blir mer arg och besviken.



Sandra Dee

per aspera ad astra

RSS 2.0