Krigstrauma

Jag är trött på ordet kommunikation, det står mig upp till halsen. Kanske inte på alla områden, viss kommunikation är bra. Men "Vi måste få en bra kommunikation med ungdomarna i Husby", skit ner er säger jag. Ni har försökt att kommunicera med dessa småglin sedan i söndags och antagligen flera år bakåt i tiden. Tydligen hjälper inte kommunikationen i den mängd som det hade behövts. Hur länge hade polisen kommunicerat med mig om jag tände på gården på Hunneberg och tänt eld på en bil eller tre i rent missnöje för att Vargön ser ut som det gör? Antagligen inte ens i fem minuter. 
Jag blir förbannad på Sara Yazdanfar som menar på att barn och ungdomar i förorterna som är bruksorter röstar på SD istället för att bränna bilar. Vi som kommer från Vargön får fortfarande höra av vi är nazister och rasister. Och nu skrivs det en debattartikel som, ut mot människorna, betyder att vi från bruksorter är nazister/rasister. Det är så lågt som det bara kan bli. Bara för att jag kommer från Vargön betyder inte det att jag är främlingsfientlig.
"I Husby tar den sig uttryck i brända bilar. I bruksorten genom röster på Sverigedemokraterna. Bilbränder är inte hyss av busiga tonåringar. Det är politiska reaktioner på ett samhälle som reducerat sitt ansvar. Bruksorten och förortens marginalisering är samma samhällsfara."
Varför är det okej för en debattör att generalisera i en av Sveriges mest lästa tidningar ,medan jag inte får genaralisera utan att höra att jag är en rasist, feminist, kommunist, kapitalist osv? Varför? Jag blir äcklad av hur samhället har blivit av den anledningen. 

Det har gått två nätter nu, vad väntar i natt? Det eskalerar relativt fort, till fler förorter och allt grövre händelser. Ska polisen och Sverige bara så snällt stå och försöka kommunicera med ett gäng rabiata människor? Jag hoppas att polisen väljer att sätta hårt mot hårt, visa att detta är inte okej. Jag hoppas att de plockar in varenda liten människa som försöker plocka upp en sten. Det får vara bra nu. Duraid Al-Khamisi skriver "Folksamlingen växer. Spänt. Irriterat. Jag hör morsan ropa från balkongen. Hon gråter, är panikslagen och skriker: Bagdad! Hon sätter sig på tvären, halvt svimfärdig vid dörren med ett basebollträ i handen. Ingen av er går ut igen! Hon skriker på mig och mina bröder. Boom! En bil exploderar. Boom igen! En till. [---] När mörkret faller bryter helvetet loss. Jag är arg. Ledsen. Besviken. När mammas krigstrauma kommer upp till ytan tar jag det personligt." Framförallt för människor likt Duraids mamma inte ska behöva känna detta igen, en kvinna som har kommit till Sverige för att överleva. När jag läser detta blir jag så förbannad att jag hoppas polisen får ett slut på detta innan kvällen är här. 

Är det såhär vi vill att Sverige ska se ut dag ut och dag in? Jag behöver inte ens fundera i en sekund på det svaret. Det får vara bra nu!


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Sandra Dee

per aspera ad astra

RSS 2.0