Min kropp

Alltså det här med min kropp. 
Ibland så känns "ättestupa" som en rätt trevlig valmöjlighet. Jag har ju inte Jenny kvar som lovade att skjuta mig när min sjukdom tar över min kropp i den mån att jag mer är min sjukdom än att min sjukdom är en del av mig och mitt liv. Jag är lite för feg. Jag har heller ingen att köra chickenrace med ned för "ättestupa" den dagen. Hon försvann för tre och ett halvt år sedan. 

"Reumatism, men jösses. Det har ju var och varannan människa". De finns säker några utav er som tänker så. Men det där mörka molnet som alltid är i närheten av mig. Känslan av att jag jagas av ett liv i rullstol, den är inte så trevlig. Jag börjar släppa det mer och mer eftersom att jag svarar bra på medicinerna, eller bra. Men jag svarar på dem. Jag får inte alls lika många kortisonsprutor längre. Mina skov existerar, det är inte ett enda långt skov hela tiden. När jag var på Teneriffa var jag avundsjuk på de som faktiskt hade skov. Idag förstår jag vad de menar med att det är sjukt jobbigt med skov. Det går verkligen från en dag till en annan. Men jag har, tillskillnad från innan, perioder där jag mår mer som friska människor. Jag har nästan glömt hur det känns. Jag har glömt hur det känns att få vara lat, bara för att jag vill. Den känslan är helt underbar. Inte för att jag utnyttjar den så ofta eftersom de perioder som är bra faktiskt utnyttjas till max.

Att träffa nytt folk har jag alltid tyckt varit det roligaste som finns. Idag är jag inte helt säker på om det är så himla roligt längre. Åtminstonde inte folk som dömmer, vilket alldeles för många därute gör. Jag avskyr folk som glor, jag är fullt medvete om att jag haltar eller går lite konstigt. Det beror på att mitt vänsterknä blev felbehandlat 2008, eller felbehandlat; det blev inte behandlat alls. Folk frågar om intressen, det finns inte så många eftersom att jag pluggar 100% och resten av tiden så försöker jag att överleva, iallafall vintertid. 
Jag tar inte alltid folk i handen, det beror på hur ont min hand gör den dagen, för jag är livrädd att den personen ska knäcka hela handen. Eller ännu värre, känna av mitt tafatta handslag. För det finns inget värre. Ibland kan jag skylla på att jag är blond och bakvänd och vill hälsa med vänsterhanden. Det har urartat i flera roliga diskussioner. Och en hel del funderande blickar. 

Att träffa någon av det manliga könet känns nästan omöjligt. Det är ju absolut inget man säger över en kaffe. "Ja just det ja, jag är reumatiker och kommer hamna i rullstol om några år" haha. Jag hade velat se den killen som satt kvar och inte var vettskrämd. Och hur kan jag förvänta mig det av någon när jag själv är vettskrämd inför det? Hur rättvist är det att berätta det när det blir mer aktuellt under ett skov? Inte speciellt rättvist. Speciellt inte eftersom det växer ut både horn i pannan och en svans på mig. Jag blir arg för ingenting, gråter för allt och skrattar som en idiot för att jag inte orkar med det mer. Jag blir fruktansvärt osäker på mig själv under dessa perioder, vilket inte heller brukar bli så himla bra. På ett eller annat sätt. Efter x-antal dagar är skovet över och jag är mig själv igen. Det känns en aningens kluvet, jag har inte riktigt lärt mig att hantera alla känslor själv. Hur ska då tycka att någon annan ska kunna hantera det?

Mina föräldrar är de som blir mest drabbade utav mina känslor. Det är antagligen inte alltid speciellt roligt. Jag hade förstått om de till största delen hade velat slänga ut mig med huvudet före. Det vill dem säkert allt som oftast, men har inte hjärta till det. Jag skäller på dem så fort något går i min väg. Det räcker att en stol står fel i köket eller vart jag nu går (oftast är det stolarna i köket när jag är dålig och ska till toaletten som ligger bakom köket). På något konstigt sätt är jag tacksam för att Jenny "beredde" vägen för mig, att de redan gått igenom detta med en dotter. Jag kan komma ihåg tanken "Sluta gapa nu Jenny, det är inte rättvist mot någon av oss". Jag gör exakt samma sak ida. Men jag väntar med att skratta tills de gått ut ur rummet åtminstonde (men efter detta kan jag lika gärna skratta när de är i rummet). Jag kommer aldrig kunna förstå deras frustration. Först en cancersjuk dotter, sen en dotter med svår reumatism (och en dotter med inget som helst immunförsvar). Alltid är det någon de behöver hjälpa. 

Jag är antagligen inte den roligaste vännen alla gånger. Men jag har världens underbaraste vänner som förstår om jag inte orkar en dag. De kommer hem och tar en kopp kaffe även om mitt hem ser ut som ett katasrofområde och står ut med det (eller städar hehe). Det är inte direkt så att jag prioriterar hemmet när jag är som dåligast. Men de står ut. Ska vi gå ut och jag har en dålig dag så överlever de att jag går ut i uggs om det är så. De skrattar med mig när det behövs och de låter mig få ett raseriutbrott utan att reagera något större. Efter alla år inser man dock vilka som är ens riktiga vänner och inte. Det behöver inte handla om nära vänner utan om vänner som accepterar att jag inte fixar allt jämt och ständigt. De som ser på mig hur det står till, de som inte tjatar på mig om hur jag mår i tid och otid. De som inte ifrågasätter saker och ting hela tiden. 

Att acceptera sin kropp och sin sjukdom är inget man gör på en handvändning. Det är långt ifrån alla dagar jag gör det. Om en månad är det åtta år sedan jag blev sjuk. Man kan tycka att jag borde ha accepterat det. Men jag tror aldrig att man kommer göra det till hundra procent. Man lär sig däremot att leva med det någorlunda. Det kommer alltid komma dagar jag tycker att livet är sjukt orättvist och att någon annan kan få min kropp en stund. Det gäller att hitta den magiska gränsen för vad man klarar av och inte klarar av. Det är inte mer än ett år sedan som jag började lyssna på min kropp, jag lät den vila. Det tog mig bara lite mer än sju år. 




Kommentarer
Bea

<3

2013-08-23 @ 08:59:35
URL: http://Beatrixtornqvist.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Sandra Dee

per aspera ad astra

RSS 2.0