F

Dagen F är kommen. FredagsFlytt. 
Sent igår kväll fick jag visserligen höra att inte hela hushållet var med på att jag skulle flytta. Mamma muttrade när hon gick upp i trappen något om att hon hade vant sig vid att ha mig hemma och "vem ska nuuuuuu laga mat åt mig". Antagligen Bengta, tills hans resor börjar på allvar igen. Eftersom att jag känner min mor så vet jag att hon kommer köra förbi Pappa MAX hela vintern när Bengta inte är hemma. Och det går emot allt vad mina principer är. Jag är ju, konstigt nog, släkt med min mor också och har ärvt några utav hennes underbara egenskaper. Så om 2 månader kommer jag antagligen stå och göra matlådor till två personer. Men hon är redan supertrött hela vintrarna, jag tror knappast att en low-carb burgare på MAX hjälper till riktigt. Sen har de hjälpt mig med tak över huvudet i ett halvår och jag har bara köpt hem mat. Så det är inte mer än rätt att jag hjälper päronen. Tro mig, jag hjälper Bengta då också ;) hahaha!

Mamma är allt som oftast förbannat söt. Sen märks det att vi bor ihop igen. Trevlig ton, vad är det? Jag ärvde pappas tålamod och både mamma och pappas temperament. Det är ingen som helst bra kombination. Det är synd att miljöarvet inte slår igenom, så att jag hade fått lite av Bengtas tålamod och temperament också. 

 

underbart!

Haj haj haj haj! 
Hellooo Bruce! Hej! 
Hämtat mina älskade nycklar idag. Så i morgon så går flyttlasset till WolfIsland. Äntligen! Fråga mig inte hur jag ska kunna somna ikväll. Lycklig tjej punkt nu. Med eller utan träd Bea ;) hahaha!  Men sova det måste jag göra. Jag ska börja köra sakerna relativt tidigt. Eller tidigt. Men tidigare än päronen iallafall haha. Inte för att det går in så himla mycket i min stora stora bil. Men ändå ;) Mina kläder och sådant går in en del. Det såg vi när jag hjälpte Anna att flytta ;) hahaha! Stackars lilleman fick sitta med toalettpappret och rengöringsmedlen i knät. Inte lätt alla gånger att vara liten. 

Vet ni hur sjukt jävla skönt det känns? Efter sex månader så flyttar jag äntligen. Efter ett år i en skokartong så flyttar jag till en riktig lägenhet. Ni anar inte hur underbart det känns. Och skolan börjar på måndag. Ett nytt blad i en helt ny bok. Jag tror det är bra med en nystart lite då och då. Underbart!

kontakt

Alltså. Jag är alldeles för van vid att min mamma är kontaktbar. Innan hon började plugga så ringde jag ju henne till hennes butik om det var något. När hon pluggade var det 45 minuter i stöten hon inte var kontaktbar. Jag är 27 år gammal och är totalt ovan vid att min mamma jobbar på ett totalt okontaktbart ställe. Inte ens nu på lunchen svarar hon. Jag fick visserligen en liten förvarning om det igår. Men ändå. Jag har ju nyheter som jag vet att hon vill veta. 

Nu har jag iallfall stressat mig in i duschen och stressat mig färdig för avgång. Varför stressa lixom, det är en halvtimme innan jag ska åka. Totalt onödigt.
Mat måste jag nog få i mig också, så att jag är redo att möta människor. Annars är det lätt att bli lite upprörd för absolut ingenting. Helt fel tid i månaden för mig att möta folk utan att vara nyäten eller ha en chokladkaka i handen. Inte för att det hjälper egentligen. Men tuggar jag så kan jag inte säga speciell mycket, inte med rätt mängd mat i käften iallafall ;)



Have a bra dag nu allihop!
 



Plugg it!

Att plugga matte innan skolan börjar. Jag var väldigt peppad. Tills jag kom till lektionen. Inte speciellt givande. Jag har fastnat på ett tal nu. Ett. Gör jag klart det så tar jag ledigt resten av veckan. Men jag får faktiskt inte ihop det just nu. Alls. Vad hände? Det är Matte-D jag pysslar med. Är basårskunskaperna som bortblåsta? 
[paus]
Okej, nu fixade jag det. Vetifan vad jag gjorde innan riktigt. Eller så var inte hjärnan med bara helt enkelt ;) Den är lite segstartad kan jag lova er. 

Nu är hela kompendiet klart. Vad ska jag göra nu? Ska jag dra arslet till skolan på resten av introkursen eller ska jag ta några dagar och plocka ihop alla mina saker innan måndagen är här? Jag tror jag röstar på det sistnämnda ;) Suga all jäkla ledighet som är kvar. 

Nu är det däremot dags att laga mat tills päronen kommer hem. Jag ligger lite efter i schemat ;) hahaha! Men plugga först, laga mat sen. 

LadyCobra...

Personen som struntar totalt i att vara källkritisk. Läste ett svar bland kommentarerna 

"Kollar du upp allt du läser i Expressen eller Aftonbladet om det verkligen stämmer det som står där? Då skulle du få mycket arbete i så fall,

Men när man namnger en person från försäkringskassan som man hämtat uppgifterna ifrån så utgår jag från att det är riktigt."

Media är ingen bra källhänvisning. Vill jag använda media som källa så får jag styrka dessa uppgifter med andra källor. Skall det styrkas med hjälp av andra medier så använder åtminstonde jag ca fem artiklar från diverse medier. Däremot har jag inte använt media som källhänvsning sedan jag gick på gymnasiet, om artikeln inte har en egen källhänvisning vill säga. Då fortsätter jag bak i ledet tills jag kommer till ursrungskällan. Finns det två eller tre ordentliga källor till ett påstående så är det fritt fram att använda. Annars skriver jag aldrig att "såhär är det" utan "Namn namnson menar att det är såhär". 
Ja, det är mycket arbete. Men jag är glad för att jag lägger ner den tiden på att få rätt information och inte bara kastar ord i luften som kanske inte ens stämmer till en procent. 

Du må utgå ifrån att denne person talar sanning. Jag må tycka att du är en aningens naiv. Vilka frågor ställdes vid tillfället? Finns det någon/några fler som fått samma fråga på f-kassan som svarat på samma frågor där samma svar framgått? 

Sen till själva blogginlägget. 
Alla ensamstående mammor och pappor med ingen inkomst får 4900 kr i bostadsbidrag. De får även exakt samma summa i både barnbidrag (3754 kr) och underhållsbidrag (3819 kr) . Alltså är det två kvoter kvar som enbart går till de nyanlända invandrarna. Etableringsersättning och etableringstillägg. 
Enligt försäkringskassans hemsida så  söks etableringsersättningen endast genom arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen i sin tur skriver en etableringsplan. 
Etableringsersättningen är 231 kr per dag under planerandet av etableringsplanen. Sen höjs den till 308 kr per dag när aktiviteten startar. Om jag då räknar på att varje månad innehåller 25 vardagar (vilket är högt räknat) ligger ersättningen på 5775 kr resp. 7700 kr.
Etableringstillägget kan enbart fås om personen har etableringsersättning. Och om det finns barn i hushållet. Den maximala utbetalningen av tillägget är 4500 kr (tre barn). Dock minskar tillägget om personen får underhållsbidrag. 

Vi skattar inte på bidrag, varken du, jag eller någon annan. 

coffee

God morgon.
Första dagen i skolan nu då. Fun times ;) Ne, det ska faktiskt bli riktigt skönt. Låg och vände och vred på mig och tyckte att "jag kommer aaaaaldrig somna" huxflux vaknade jag och klockan var halv sex. Fick snooza en hel timme. 
Men ärligt, det är ju kallare än jag-vet-inte-vad ute. Vad har hänt? Det är däremot väldigt fint väder. Men jag är inte redo för hösten än. Verkligen inte. Dags att dricka upp mitt kaffe, sen är det dags för hjärnan att komma igång.

 

Brolle

Brolle. Jag har ju glömt Brolle. Det kan bero på att jag var en aningens full. Alltså, jag har inte glömt att jag var på Brolle. Jag har heller inte glömt att jag förvandlade mig själv till "somekind of kartläsare när vi going to Brolle" haha. Att blanda vin och öl har jag nog lärt mig är ett big nono. Jag blir väldigt full av det. Någongång borde jag lära mig. Eller; kan det bero på att allt oftast bubblar? 



Fullt kan jag lova er att det var på parken. Tillräckligt fullt för att det inte gick att köpa öl. En stor besvikelse. Kanske visserligen bra för min del ;) Men jag och resten av sällskapet blev väldigt bittra. Dåligt arrangerat av Dalaborgsparken. Förbannat dåligt om jag ska vara ärlig. Hela parken var full och det fanns en bar. Seriöst? Nej nej nej och åter nej. Gör om och gör rätt. Brolle, kommer du tillbaka då? Och att det inte gick och dansa. Hade vi bott i USA hade jag stämt parken. 

Men Brolle. Alltså, hello handsome! You make me wanna dance. Hahaha. Helt allvarligt. Aldrig lyssnat något större på honom. Men han är grym! Och hans musik gör att jag vill dansa. Inget annat. Punkt.
 

Intro

Det är redan den 25/8. I morgon börjar skolan, eller rättare sagt; introkursen i matte. Va osäker på om jag skulle gå först, men jag har inte öppnat en mattebok sen i februari. Så introkurs it is. Lika skönt att komma igång med siffertänket igen. Men det var ett tag sedan jag ställde klockan, så vi får väl se hur detta går. Men det ska bli förbannat skönt att komma igång igen, komma ut bland folk och få använda hjärnan till annat än.. hmm... ingenting. 

Hela morgondagen känns som en enda lång to-do-lista. Förutom skolan ska jag till sjukhuset, ringa samtal, städa huset, tvätta, börja sortera mina saker som finns i huset. Få ner allt i lådor. Det är bara 8 dagar kvar tills jag flyttar. Jag lär få handskas med en hel del "aftershopping"-ångest haha. Nån av hustomtarna la lite av mina grejer i fotöljen förra veckan, jag har inget minne av att jag köpt det. Men jag är den enda blondinen i detta hushållet. Busted! Jag hade kunnat börja med allt idag, men en sista ledig dag är jag väl värd?! Och jag väntar på ett samtal ifrån min kusin så att jag kan åka till Vargön för att hämta mina solglajjor. Tydligen har jag bara ett par nu!? Hur kan en människa slarva bort 4 par solglajjor? Jag är totalt omöjlig. Jag kan ju försöka att intala mig själv; I den nya lägenheten ska det bli ordning och reda. Fick nyss världens smartaste idé. Dags att gå igenom alla utrymmen och se om jag hittar något kanske. 




Jag vet inte om det är allt runt mig som händer eller om det är kaffet och volbeat som gör att jag vill göra allt NU NU NU!? Hahahaha!
 

Underbara Torsdag!

Igår var den bästa dagen på länge kan jag löööva er. Fick reda på i förrgår att jag fick en lägenhet, så sjukt underbart. Lite halvt overkligt. Så igår var jag inne och skrev på kontraktet. Jag kan inte ens beskriva i ord hur underbart det känns. 


Efter allt var fixat åkte jag och hämtade min älskade fina Niclas på jobbet. Drack kaffe hos honom, Andreas jobbade. Det var lite märkligt att Andreas inte va hemma. Men vi får snart ta en kaffedejt allihop ;) Jag fattar inte varför det ska dröja så länge mellan gångerna? Det är ju inte direkt så att vi bor i varsin ende av Sverige! Skärpning på oss! Åkte rätt därifrån till frisören. 

 
Jag blev supernöjd. Men det känns kort och bakvänt ;) Hahaha! Har aldrig fixat en lugg åt detta hållet, alltid haft benan åt andra hållet av nån konstig anledning. Men både jag och frisören konstaterade att det blir nog lättare pga min snygga virvel som jag har mitt i benan jag har nu ;)

Direkt ifrån frisören. In till Lidl. Mötte upp Anja, åkte ner till Pråmen och käkade. Ut till Anja och satt där några timmar och drack kaffe och tjöta. Om jag somnade efter allt kaffe? Jopp, somnade som en stock runt två. Konstigt nog ;) 
 
 

Blogg

Åh! Älskade Svaröd har skaffat en blogg. Jag kan följa henne där borta i staterna, dag in och dag ut. Kanske inte riktigt. Men en gång om dagen typ. Man hann bli rätt tighta under basåret. Var dom inte med, well.. Då sov jag nog mest. När jag inte pluggade hemma själv. Det kommer att kännas konstigt att inte möta upp dem på morgonen nu när jag börjar på HV igen. Det kommer kännas tomt. Nu måste jag börja prata med massa nya människor. Skrämmande ;) 

Dags för min del att hoppa in i en dusch. Ska åka och fixa lite saker om en stund. Ta en kaffe med mina älsklingar också. Iiih! ♥

 

deppigt

Känns som att mitt förra blogginlägg lät lite väl deppigt. Så är det ju självklart inte alltid. Precis som alla ni andra lever jag ju ett liv. Mitt liv. Det kan i vissa fall begränsas lite. Jag försöker bli så lite begränsad som möjligt. Ingenting är omöjligt och (självklart) Hakuna Matata är mina motton. Vill jag besegra ett berg gör jag det. Vill jag hoppa bungyjump så gör jag det också. Det handlar om vad jag prioriterar. Jag prioriterar mig själv, det jag vill, det jag känner för och det jag drömmer om. Inte vad du vill, vad mamma vill, vad andra förväntar sig att jag vill. Utan enbart det jag vill.

Min kropp

Alltså det här med min kropp. 
Ibland så känns "ättestupa" som en rätt trevlig valmöjlighet. Jag har ju inte Jenny kvar som lovade att skjuta mig när min sjukdom tar över min kropp i den mån att jag mer är min sjukdom än att min sjukdom är en del av mig och mitt liv. Jag är lite för feg. Jag har heller ingen att köra chickenrace med ned för "ättestupa" den dagen. Hon försvann för tre och ett halvt år sedan. 

"Reumatism, men jösses. Det har ju var och varannan människa". De finns säker några utav er som tänker så. Men det där mörka molnet som alltid är i närheten av mig. Känslan av att jag jagas av ett liv i rullstol, den är inte så trevlig. Jag börjar släppa det mer och mer eftersom att jag svarar bra på medicinerna, eller bra. Men jag svarar på dem. Jag får inte alls lika många kortisonsprutor längre. Mina skov existerar, det är inte ett enda långt skov hela tiden. När jag var på Teneriffa var jag avundsjuk på de som faktiskt hade skov. Idag förstår jag vad de menar med att det är sjukt jobbigt med skov. Det går verkligen från en dag till en annan. Men jag har, tillskillnad från innan, perioder där jag mår mer som friska människor. Jag har nästan glömt hur det känns. Jag har glömt hur det känns att få vara lat, bara för att jag vill. Den känslan är helt underbar. Inte för att jag utnyttjar den så ofta eftersom de perioder som är bra faktiskt utnyttjas till max.

Att träffa nytt folk har jag alltid tyckt varit det roligaste som finns. Idag är jag inte helt säker på om det är så himla roligt längre. Åtminstonde inte folk som dömmer, vilket alldeles för många därute gör. Jag avskyr folk som glor, jag är fullt medvete om att jag haltar eller går lite konstigt. Det beror på att mitt vänsterknä blev felbehandlat 2008, eller felbehandlat; det blev inte behandlat alls. Folk frågar om intressen, det finns inte så många eftersom att jag pluggar 100% och resten av tiden så försöker jag att överleva, iallafall vintertid. 
Jag tar inte alltid folk i handen, det beror på hur ont min hand gör den dagen, för jag är livrädd att den personen ska knäcka hela handen. Eller ännu värre, känna av mitt tafatta handslag. För det finns inget värre. Ibland kan jag skylla på att jag är blond och bakvänd och vill hälsa med vänsterhanden. Det har urartat i flera roliga diskussioner. Och en hel del funderande blickar. 

Att träffa någon av det manliga könet känns nästan omöjligt. Det är ju absolut inget man säger över en kaffe. "Ja just det ja, jag är reumatiker och kommer hamna i rullstol om några år" haha. Jag hade velat se den killen som satt kvar och inte var vettskrämd. Och hur kan jag förvänta mig det av någon när jag själv är vettskrämd inför det? Hur rättvist är det att berätta det när det blir mer aktuellt under ett skov? Inte speciellt rättvist. Speciellt inte eftersom det växer ut både horn i pannan och en svans på mig. Jag blir arg för ingenting, gråter för allt och skrattar som en idiot för att jag inte orkar med det mer. Jag blir fruktansvärt osäker på mig själv under dessa perioder, vilket inte heller brukar bli så himla bra. På ett eller annat sätt. Efter x-antal dagar är skovet över och jag är mig själv igen. Det känns en aningens kluvet, jag har inte riktigt lärt mig att hantera alla känslor själv. Hur ska då tycka att någon annan ska kunna hantera det?

Mina föräldrar är de som blir mest drabbade utav mina känslor. Det är antagligen inte alltid speciellt roligt. Jag hade förstått om de till största delen hade velat slänga ut mig med huvudet före. Det vill dem säkert allt som oftast, men har inte hjärta till det. Jag skäller på dem så fort något går i min väg. Det räcker att en stol står fel i köket eller vart jag nu går (oftast är det stolarna i köket när jag är dålig och ska till toaletten som ligger bakom köket). På något konstigt sätt är jag tacksam för att Jenny "beredde" vägen för mig, att de redan gått igenom detta med en dotter. Jag kan komma ihåg tanken "Sluta gapa nu Jenny, det är inte rättvist mot någon av oss". Jag gör exakt samma sak ida. Men jag väntar med att skratta tills de gått ut ur rummet åtminstonde (men efter detta kan jag lika gärna skratta när de är i rummet). Jag kommer aldrig kunna förstå deras frustration. Först en cancersjuk dotter, sen en dotter med svår reumatism (och en dotter med inget som helst immunförsvar). Alltid är det någon de behöver hjälpa. 

Jag är antagligen inte den roligaste vännen alla gånger. Men jag har världens underbaraste vänner som förstår om jag inte orkar en dag. De kommer hem och tar en kopp kaffe även om mitt hem ser ut som ett katasrofområde och står ut med det (eller städar hehe). Det är inte direkt så att jag prioriterar hemmet när jag är som dåligast. Men de står ut. Ska vi gå ut och jag har en dålig dag så överlever de att jag går ut i uggs om det är så. De skrattar med mig när det behövs och de låter mig få ett raseriutbrott utan att reagera något större. Efter alla år inser man dock vilka som är ens riktiga vänner och inte. Det behöver inte handla om nära vänner utan om vänner som accepterar att jag inte fixar allt jämt och ständigt. De som ser på mig hur det står till, de som inte tjatar på mig om hur jag mår i tid och otid. De som inte ifrågasätter saker och ting hela tiden. 

Att acceptera sin kropp och sin sjukdom är inget man gör på en handvändning. Det är långt ifrån alla dagar jag gör det. Om en månad är det åtta år sedan jag blev sjuk. Man kan tycka att jag borde ha accepterat det. Men jag tror aldrig att man kommer göra det till hundra procent. Man lär sig däremot att leva med det någorlunda. Det kommer alltid komma dagar jag tycker att livet är sjukt orättvist och att någon annan kan få min kropp en stund. Det gäller att hitta den magiska gränsen för vad man klarar av och inte klarar av. Det är inte mer än ett år sedan som jag började lyssna på min kropp, jag lät den vila. Det tog mig bara lite mer än sju år. 


PS I control you

Bitterfittan försvann. Åsa dundrade in som ett ånglok här efter en stund. Käka, tjöta och drack kaffe. Snäll som jag är fick hon låna toaletten också. Jag bytte senare ut Åsa mot Anna och Christoffer. Trevligt värre. Det var nog inte bara en eller två nerver som spelade ett spratt för lillen. Skolstart i morgon. Femman minsann. Vart tog tiden vägen? Han var ju bara en liten fis när jag och Anna började umgås. Jag fick en kontroll av honom till mitt PS. Äntligen! Supertack, verkligen :) har inte hittat någon nånstans. Lite irriterande när lådan funkar felfritt lixom. Så tack tack tack. 

Hade tydligen glömt mitt smink häromdagen också, så det kom in en liten rödhårig fe till stan efter en stund ;) hehe! 

 

Surfis

Ursäkta mig lite...
Men vem i helvete ska man behöva ligga med för att få en lägenhet (som inte ligger på flanaden eller kronogården med omnejd)? 
Mitt nya smeknamn är även smörkrämen. Av olika anledningar. Just nu försöker jag bearbeta ett hus, det är väl ändå inte så mycket begärt? ;)
Var på lägenhetsvisning igår, men den är körd. Jag som fick upp hoppet lite. Men men... 

♦ L E S S  J A G  B L I R ♦

Tradition

Hijabuppropet.
Alltså, jag brukar ha rätt starka åsikter åt det ena eller andra hållet.  Alla som vill bära slöja skall självklart få göra detta. Samtidigt strider det emot allt jag står för, eller inte allt. Men mycket. För det är trots allt kvinnor som bär det. Allt för att täcka större delen av kroppen, medan männens awrah endast går från naveln till knäna. Om män och kvinnor skulle behövt gömma samma kroppsdelar hade jag inte sagt något, men nu är det inte så. Det är detta som strider mot mig och mina åsikter.

1846 så tilläts kvinnor i Sverige (ogifta av olika anledningar) att börja arbeta inom hantverk. Det finns lagar långt in på 1900-talet som säger vad kvinnor får jobba med och inte jobba med. Senast som i år var det studenter (män) på LTH (Lunds tekniska Högskola) som ansåg att kvinnorna på utbildningarna där inte har att göra. Det var 3-4 gånger så många män på min utbildning i Karlstad. Vi är 8 kvinnor av 30 antagna på den utbildningen jag börjar om nån vecka. Säger inte det en hel del? Det har gått nästa 150 år sedan kvinnor fick ta studentexamen och det är fortfarande inte accepterat med kvinnor på tekniska utbildningar.
Många tycker att vi kvinnor i Sverige har det tillräckligt jämnställdhet i Sverige och nästintill skrattar åt oss. Varför? Det må finnas i både lagar och bestämmelser att vi har lika rätt. Men teorin stämmer sällan i verkligheten. Jag har inte många kvinnor runt mig som inte lagar mat, städar och donar. Om det hade varit tvärtom, att det var männen som inte fick jobba förrän 1846 så hade det varit de som antagligen fortfarande idag tagit rollen som kock, städare osv i hemmet. Kvinnor gör det för att de "vill". Det är klart att det är någon som behöver laga mat, städa osv. Men det verkar falla mer naturligt på kvinnan. Av just den anledning till att det är en kulturell tradition. Kvinnor städar. Männen hugger ved.

För mig blir det inte frivilligt. För mig blir det något som man präglats av sedan födseln och urminnestider. Även om man själv tror att det är frivilligt, så blir det inget annat än en kulturell tradition. 
Det känns precis som med slöjan, man måste inte bära den. Men man gör det, just för att det är tradition. 


Bärplockning

Vi skulle plocka svamp. Fröken Lingon och familjen annorlunda. Det blev inte så mycket svamp. Barnen ville helst bara äta blåbär, så blåbär fick det bli. Och "små hallon" (lingon) haha. Sötnötar!

Underbara kort ♥
Blev en stund uppe på berget. Anja tyckte mest det var roligt att blöta ner ett halvt jaktlag. Linus skulle visa hur långt ögat var. Hugo åt bullar. Jag var mest normal hela tiden ;) Blev massa bus, fika och plockning av bär. 
 

Keys

Körde vänern runt i Torsdags. Besiktning av lägenheten och lämning av nycklar i Karlstad. Efter en timme i bilen så börjar man tänka alldeles för mycket. När jag väl var framme hann jag med en tur på Lager157. 
 
Måste säga att det var förbannat gott att få spy galla över lägenheten till han som besiktiga den. Sen om han uppskatta det, det skiter jag i ;) Hamnade i Grums, tog en kaffe och satte mig ute på gräset. Alltså. Det hade varit klyftigare att köra hem. Bröt ihop lite lagom lätt, men min älskade farmor fick mig på bättre tankar när jag va i Åmål ♥ Älskade farmor! Jag är lyckligt lottad som har alla mina mor- och farföräldrar kvar i livet. Jag är verkligen tacksam för varje minut jag får med dem. Och som jag sagt innan, jag hade aldrig kunnat få några som var bättre.  Jag kommer aldrig någonsin kunna uttrycka för dem hur tacksam jag är för allt de gjort för mig och gör för mig. Och det kan faktiskt göra mig lite ledsen ibland. Det finns varken ord, prylar eller handlig som kan visa det. 

Kidnappad hann jag bli också. I Brålanda av alla ställen. En kaffe med Erika och Åsa satt rätt fint dock när jag nästan var hemma ;)



 

vänern runt

Dags att köra vänern runt. 
 


Det ska bli sååå roligt ;)
 

plugg it

I morgon är det dags för den sista resan till Karlstad. Yey! Sen är det väl dags att lägga det bakom mig, ska bli rätt skönt ;) Mitt största misslyckande i hela mitt liv, man kan tycka att det vore andra saker i mitt liv som borde vara det största. Men nopp. Men samtidigt så har jag gjort det, det gick inte så bra som jag trodde. Så det är bara att bita ihop och komma igen ;)
Men ett tomt blad är alltid trevligt. 

Ska på visning på en lägenhet i veckan också och en i början på nästan. Så nu får ni alla hålla era tummar. En lite större lägenhet och en lite mindre. I två olika kommuner. Jag får väl säga att jag hoppas lite mer på den ena faktiskt. Konstigt nog?

 
Pluggar röven ur mig just nu. Jag ser ut som en röv just nu också haha. Men ikväll blir det faktiskt en paus för lite kaffetjöt i Vänersborg. Det är på tiden! 

Haha just det, det är gött när man vaknar upp och inte ha en aning om vart man är? Jag lovade mamma att väcka henne i morse, det gjorde jag nog väldigt bra haha. Vaknade upp på Bengtas säng.

Jaja, dags att sätta fart med pluggandet igen! :) 
 

carbs

Dessa jäkla kolhydrater. 
Jag har inte ett minne av att det var såhär jobbigt förra sommaren. Inte ett endaste minne av ett sånt här sjukt sug efter allt som innehåller kolhydrater. 
I Lördags när vi skulle åka med flyttlasset från Karlstad till Trollhättan så stannade vi på Nyängen för att äta. På Burger King. I mitt huvud så skulle det funka bra. Lite kolhydrater har jag inte dött av och verkligen inte efter en hel dag med flytt. I mitt huvud hade jag redan gjort av med alla kolhydrater som skulle finnas i maten. Men så är det inte riktigt, jag hade möjligen gjort av med alla kalorier och lite därtill.

Detta resulterade i att jag var så sjukt godissugen så jag bestämde mig för att göra chokladmousse och se om det skulle hjälpa. Det gjorde det. Men jag åt chokladmousse tills jag spydde, eller inte riktigt. Men jag spydde som en jävla kalv i förmiddags. Varför? För att jag fick ett blodsockerfall som hette duga. Endast av en enda jävla måltid på Burger King. Och möjligen av att jag "slarvade" med frukosten. Men jag brukar dricka lite fil direkt jag gått upp och sen äter jag efter en eller två timmar. Vilket jag gjorde idag också. Men det funkade inte alls idag.
När man vet att en spya ligger i toan för att man har blodsockerfall så är det verkligen bara att tvinga sig själv att äta. 

Nu får det fasen vara bra med allt vad kolhydrater heter. Det ska bli skönt att få inhandla nya råvaror till en ny lägenhet så småningom. Att kunna äta vad man vill utan gnäll om att det inte finns rätt "tillbehör" på bordet. 

 




Nyhetsflöde

Facebooks ny/gamla nyhetsflöde är helt fantastiskt. 
Jag kan läsa om allt det tragiska som hänt den senaste tiden. Jag kan läsa att Idas kropp är funnen, jag kan läsa om att Jens kropp är funnen. Jag kan läsa om försvunna människor, hundar, katter, båtar, bilar... Om jag läser tillräckligt väl kan jag säkert hitta information om en borttappad hoppspindel. Jag kan även läsa om bilar vars ägare stjäl allt som kommer i dess närhet, om människor som skär upp boskap, jag kan läsa om människor som begått grova brott. 

Hur kan ni vara så säkra på den bilägaren som läggs ut verkligen har gjort det som texten skriver? Att inte den "försvunna" människan är någon som lever med skyddad identitet? Människor delar saker som de absolut inte har en aning om ifall det verkligen stämmer eller inte. Människor tycks heller inte bry sig om vart alla uppgifter kommer ifrån, om det som visas ens stämmer. Vissa av bilderna som delas kan förstöra oskyldiga människors liv. Har människor ens tänkt den tanken? Tänk om någon hade förstört ditt liv genom facebook på det sättet. Hur hade du själv mått? Om du hade levt under skyddad identitet och den människan som är anledningen till det hade publicerat ett foto på dig. Om han/hon hade skrivit att du är försvunnen och får denna personen en massa tips på var du kan vara eller vart du är. Hade du velat att hundratals människor sprider din bild då? Varför är ni människor så naiva att ni tror att ingen människa vill någon annan något ont? 

Jag undrar även hur man kan skriva så många onda ord om människor som inte kan stå till svars för sig själva längre. Det bevisar mer om er som skriver det än om de som så tragiskt dött den senaste tiden. För några dagar sedan såg jag en kommentar på en sida om Ida. Om den personen hade denna informationen, varför skriva den på en facebook sida istället för att gå till polisen? Polisen behöver den informationen mer än vi facebook-användare. Vi behöver inte veta mer än det som står i tidningarna. I mina ögon är det bara ett fruktansvärt fult skitsnack. 

Jag vet ärligt inte vad jag hade gjort med alla er människor som skrivit något olämpligt om dessa människor om det hade varit en anhörig, vän eller bekant till mig. Jag hade antagligen inte suttit och skrivit ett blogginlägg om det iallafall. Jag hade nog inte velat att någon utomstående hade skrivit ett enda ord om den personen. Vart har det sunda förnuftet tagit vägen? Vart har sympatin och empatin för människor tagit vägen? 

Nej, detta nyhetsflöde på facebook är inte så fantastiskt trots allt. 

Låt nu alla anhöriga sörja i fred. Utan onödiga kommentarer. 

Flytt

Idag är det mjukisbyxor som gäller hela dagen. Ska snart krypa ner i soffan och kolla på film. Helt färdig kan man säga. Åskar gör det också. Mysigt? Tvivlar på det. Men jag orkar inte bry mig (den kan hålla sig där borta däremot så jag kan fortsätta att inte bry mig).

Varför jag är helt färdig? Vi flyttade mina grejer igår. Inte en grej var nerpackad innan. Tur att lägenheten inte är så stor, men det fanns grejer till förbannelse ändå. Konstigt att jag kunde få in allt det i den lilla lägenheten. Så nu är det mest spännande momentet kvar; hitta en lägenhet. 


Och det gott folk, det är inte det lättaste momentet i världshistorien. 
Jag ljög lite nu också, ska upp till Kronoparken på Onsdag och lämna nyckel till Krebo ;)
 

upprörd!

Gång på gång dyker dessa videofilmer upp på facebook. Allt som oftast med titeln "respect". Den sista jag kollade på var en kille som var rullstolsbunden vars pappa sprang maraton och "Iron man" med honom. Varför är det mer respekt än en mamma/pappa som tar sitt/sina barn till lekplatsen. Har en person barn så gör personen ifråga allt för sina barn. Oavsett om det finns ett handikapp eller inte. Det behöver inte ens vara ens barn det handlar om. 
Skulle jag spelat in en film på mig och Jenny när jag drog henne upp och ner för backar, gick i skogen på stigar, gick ute i en halvmeter snö och lagt ut på facebook med titeln "respect". Enbart för att hon satt i rullstol och jag är reumatiker. Det handlar inte om respekt. Man gör det man vill göra för de man älskar och bryr sig om personen i fråga. Man får någon knepig styrka som gör att man fixar det oavsett om man själv är sjuk eller inte. 
Sista sommaren Jenny var i livet hade jag pissont, men jag hjälpte henne med det hon ville ha hjälp med. Det var bara att bita ihop och lyfta henne, köra henne, eller vad det nu kunde handla om, ville jag skrika av att jag hade ont så gjorde jag det när hon inte var i närheten. För det är knappast så att man säger "Nej tyvärr, du får sitta kvar på stolen för jag orkar inte lyfta upp dig".
Ni som kalla det respekt har då fan ingen aning om vad kärlek är. Och jag tycker nog nästan synd om er. 

Jag avskyr alla bilder som läggs upp med "Give ***** 1 000 000 likes because she/he has cancer". Jag skiter i om det är föräldrarna har gjort valet att publicera det. I mina ögon är det vidrigt, i mina ögon är dessa människor avskum. 

Respekt hit och tycka synd om dit. Varför? Jag förstår inte. 
Jag hoppas inte det finns en jävla idiot där ute som tycker synd om mig eller min familj för det vi varit med om. Isåfall; dra åt helvete!


Mat!

Jag är helt nollställd över vad vi ska äta till middag. Grilla går visserligen alltid att göra. Men grillad VAD? Och vad ska man ha till? Coleslaw vägrar jag. Nötkött vägrar jag. Det känns som att det har varit den innestående rätten "Äh, vi slänger upp lite kött och gör coleslaw till". Tack, men nej tack. Kanske ska grilla varsin flaska Cava till mig och mamma så får de andra ät vad tusan dom vill. 

Hjärnstopp verkligen! Det är det där med att man vet vad man inte vill ha. Men så är det väl jämt? ;)

Dags för moi att ringa om lägenhet. Wish me luck! 

Nordkroken ♥

 
 
Kan inte förstår varför jag inte spenderar mer tid i Nordkroken. Nordkroken är hemma. Det kan inte bli mycket mer hemma. Hela min familj är uppväxt där. Varenda millimeter är känd för mig. Varenda buske är utforskad antagligen i minsta detalj. Åppleträdet på stigen ner till vattnet hade visserligen blivit större, stängslet till hästhagarna var nedplockade, ena bryggan fanns inte kvar (vilket inte förvånade mig det minsta), vattenpölarna var däremot på samma ställe som alltid, rötterna gick precis som de alltid gjort. Det är konstigt hur en plats kan ha en så stor plats i ens hjärta, det är ju faktiskt inte mycket mer än en plats. Jag minns hur jag fick "stopp i foten" på vägen ner, hur vi lekte vid bryggorna med flytvästarna på, hur jag cyklade ner för backen till vattnet, jag minns alla promenader längst strandkanten, jag minns hur lugnande vattnet var periodvis. Vattnet hade precis lika stort inflytande på mig idag. 


Kära medtrafikanter

Kära medtrafikanter!
  • Ni behöver inte börja blinka i höjd med Åsaka om ni skall till Norra Björke. Visserligen är det bra att ni visar vart ni ska, men det räcker att blinka en strax innan. Inte en hel jävla stund. Det blir en aningens missvisande för oss andra trafikanter. 
  • Ni behöver heller inte tro att ni skall komma ikapp alla innan vägen går ihop vid avfarten till Överby. Det blir lätt en tvärtnit (hej 30 sekundersregeln för oss andra) när ni inser att det sitter en hastighetskamera strax efter infarten.
  • Ni får gärna sätta ut eran varningstriangel lite längre bort än vid dragkroken, sist jag kollade var en varningstriangel till för att, i tid, påvisa ett hinder. 
  • Ni får även gärna kolla så att alla era lampor funkar. Även gärna så att ni kan ha halv eller helljus, inte båda delarna, på varsin lampa... samtidigt. 
  • Ni får gärna ha på helljus tills efter vi mötts, att stänga av helljuset en bit innan vi möts för att sedan sätta på det tio meter innan vi möts är rätt onödigt. Då får ni hellre ha på helljuset hela tiden. 
  • Ni får gärna använda rätt blinkers. Ska ni svänga till vänster, blinka då vänster och inte tvärtom. Detta gäller även om ni ska svänga till höger, se då till att blinka till höger. 
  • Vill ni bryta mot alla hastighetsregler som exicterar, se då gärna till att fortsätta bryta mot dessa regler ett tag, bli inte lagliga precis när ni kört om mig (eller någon annan medtrafikant). 
Jag kan nog fortsätta i en evighet, men jag orkar inte. Det finns så sjukt många nötter i trafiken. Jag säger verkligen inte att jag gör rätt alla gånger i trafiken, men jag använder min hjärna när jag sitter bakom ratten. Det verkar vara alldeles för få som gör detta nu förtiden

Summer!




Mammas möhippa # 1/6
Tjejligan på vinbesök # 13-16/6
Fira midsommar på kusten # 22/6
Åka till Ljungby och hälsa på mina älsklingar # 25/6-30/6
Åka till Älvdalen och prova klänning # 5/7-7/7
Bo i Vargön # 9/7-14/7
Bröllopet # 20/7
Danskt besök # 26/7-28/7
Stenungsund # 2/8-4/8
StenungsundsVolvoträff # 3/8
Flytta ifrån Karlstad #10/8
Brolle # 23/8  
Lilla festen lagom # 31/8-1/9

Stenungsundsvolvoträff 2013

Fredagen bestod av förberedelser inför lördagen, vin drickande och "horspelet". Blev nog lite mer vin än vad jag hade tänkt. Klippte av mina byxor. Somnade alldeles för sent också. Men roligt hade vi ;)



Lördagen startades 6:00. Jag är inte helt säker på om jag var helt nykter när jag slog upp mina blå kan jag lova er. Packade in sittochträngen, åkte ner till Bilia. Fixade det sista. Portarna slog upp 8:30 för bilarna. Det rullade på rätt bra, trots att det var en helt ny plan. 11:00 öppnade vi portarna för alla besökare. Jag, som aldrig varit med tidigare, räknade med att det skulle bli ungefär samma antal som alla andra år. Men det välde in folk från alla håll och kanter. Så sjukt kul! Runt ett började det det komma kastvindar som gjorde att många utav tälten packades ner (av sig själva, oss eller företagen) sen öppnade sig himlen, men det var inga sura miner från något håll. Jag skrattade åt mig själv så jag grinade, jag såg ut som att jag hade varit och kört 1000 m klädsim ungefär. Vad gör man då? Jo, man tar första bästa pölen och hoppar i, precis som ett barn. Träffen avslutades med Rasmus och Juryn på scenen. 
När båda planerna såg ut som att det aldrig ens existerat någon volvoträff eller drifting där så rullade vi hemåt, drog på oss torra kläder, käkade och tog en väl behövlig dusch (svett, spöregn, grus, björkfrö, däckresten och olja luktar värre ihop än vad man kan tro haha). Alla från crewet som hade åkt hem en svän och gjort samma procedur som vi dök upp hos Bea och Rasmus. Sen åkte vinet fram, igen. Skrattade så jag grinade hela kvällen. Hamnade på baden efter lite övertalning. På något sätt lyckades jag bli full som en kastrull. Redan innan baden. Jag förstår inte riktigt hur det kunde bli så ;) Mötte Malin och c:o på baden också. Klockan hann bli alldeles för mycket innan vi hamnade i säng. 


Jag kan utan att ljuga säga att detta var den roligaste helgen jag haft på bra länge. Jag har konstaterat att Rasmus är Pumba i Lejonkungen, visserligen så är han varken ett svin eller fet...  men jag är helt säker på att det var han som uppfann uttrycket Hakuna Matata. Grymt jobbat av alla som var inblandade.

Nu ser jag fram emot Stenungsundsvolvoträff 2014. 

text

Vilken jävla natt. Roligt att ha så ont att man spyr. Häääää! I mitt nästa liv ska jag bli en man tror jag. Fast idag känns det helt okej att va tjej igen faktiskt. Skönt det. Då slipper nog Bea låsa in mig i en bur i helgen ;) Haha! Ska bli skönt att komma iväg lite i helgen. Tråkigt dock att det hamnar på samma helg som Vänersborgsdagarna är. Men har inte varit där på flera år och aldrig känt att jag missar nåt ;) hahaha!

Kolhydraterna är nog ur kroppen snart också. Har glömt hur lång tid det tar? Inne på fjärde dagen utan. Blev lite överdriven kolhydratskonsumtion en hel månad innan bröllopet och veckan efter. Men nukör jag stenhårt igen. Gör om, gör rätt! Finns både bröd och massa andra saker fulla av kolhydrater i hemmet, men det gäller att fresta sig själv hela tiden. Eller det kanske bara är jag som tycker det blir lättare då? 

Snart dags att hoppa upp i duschen också, ska möta upp mamma på Överby för att vara lite smakråd inför helgen för henne. Lite mamma och dotter tid. Haha. Jag hoppas vi kommer ifrån Överby som vänner bara ;)

Sandra Dee

per aspera ad astra

RSS 2.0